Petter Melander och Dalupproret 1743

När jag rensade i mina papper fann jag detta alster som är en spännande berättelse om en anfader som hamnat i hetluften på flera olika sätt. Först kommer berättelsen så som jag skrev den redan 1984. På slutet en liten kommentar.

Karolinen Petter Melander

Petter Melander var en gammal karolin. Han hade börjat sin militära bana som volontär vid fortifikationen 1704. Året därpå blev han furir vid fortifikationsstaten i Pommern. Han blev sedan, 1707, volontär vid Livgardet, och han avancerade till korpral där 1708 och till rustmästare 1709. Han blev tillfångatagen vid Perevolotjna 1709 1/7, och rymde 1711. Året därpå blev han sekundfänrik vid Dalregementet, och avancerade till premiärfänrik och till sekondlöjtnant samma år. Han blev premiärlöjtnant 1713, och blev tagen till fånga vid Tönningens kapitulation 1713 16/5 och blev förlagd till Sönderborg på Als. Därifrån rymde han 1714 och blev regementskvartermästare vid Dalregementet 1717. På den tjänsten kvarstod han till sin pensionering 1738. Han slog sig till ro i Hesse by, Stora Tuna socken i Dalarna, och tänkte tillbaka på gamla tider, då han deltagit i slagen och belägringarna vid Holofsin, Poltava, Gadebusch, Tönningen och Fredrikshald.¹

Åter krigstider på 1740-talet

Kriget mot Ryssland, som hade pågått sedan 1741 hade lett till stora förluster för Dalregementet. Vid Villmanstrand förlorade Dalregementet 281 man. Detta medförde att det blev mycket svårt att rekrytera soldater till regementet, och tendenser till myteri blev allt vanligare under 1742. Dessutom hade de speciella ekonomiska förhållandena, som rådde i Dalarna, kraftig försämrats. Under åren närmast före kriget hade gränshandeln med Norge avsevärt försvårats genom tullar och införselförbud. Hemslöjden och herrarbetet, som var dalfolkets säsongsarbete på annan ort, hade drabbats av lågkonjunktur, och lönerna vid Stora Kopparberget sjönk. Missväxter, dyrtid och farsot gjorde inte saken bättre.²

Oro i bondeleden

Samtidigt som fredsförhandlingar med Ryssland pågick hade man i Sverige diskussioner om vem som skulle väljas till tronföljare. Bönderna ville ha kronprins Fredrik av Danmark, därför att de trodde att en svensk-dansk union skulle kunna sätta Ryssland på plats. Dalabönderna tänkte också på handeln med Norge. Emellertid hade den ryska tsarinnan låtit förstå att hon var villig att avstå större delen av Finland om Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp valdes till tronföljare. I Dalarna var irritationen mycket stor. Man menade att de svenska generalerna var köpta av ryssarna. När order kom att Dalregementet skulle rycka ut till Västerbottens försvar, bröt förbittringen ut i uppror. Regementet kommenderas för tillfället av en kapten, då de högre officerarna låg vid riksdagen i Stockholm. För att mana allmogen till lugn och lydnad skickade regeringen dit en major Wilhelm Gustaf Wrangel att ta befälet. Det var bara det att han hade blivit ruinerad under kriget och sympatiserade med bönderna.³

Upptakten

Regeringens försök att lugna bönderna fick blott motsatt verkan. Den 30 maj 1743 utgick från Mora en upprorsbudkavle över Dalarna. Den 8 juni intågade så bönderna i Falun under musik och fanor. Här organiserades upproret. Högsta befälet fördes av en bruksbokhållare Schedin, som varit i både svensk och preussisk krigstjänst, och som ägde en viss organisatorisk förmåga. Major Wrangel tjänstgjorde som Schedins militäre rådgivare, och undvek att framträda i ledningen. Så drog bondehären i väg mot Stockholm, beväpnade med musköter, spjut och spikklubbor.

Tunaborna reser sig

Även i Stora Tuna socken mobiliserades bönderna. Det var något besvärlig då socknen var relativt stor. Men å andra sidan fanns det både tjänstgörande och avskedade officerare, till vilka allmogen kunde vända sig i behov av ledare. Särskilt föll tankarna då på de tre svågrarna, f.d. regementskvartermästaren Melander, f.d. fänriken Melin och f.d. sergeanten Groth. Den 11 juni tågade så bönderna med flygande fanor till Melanders gård i Hesse by och försmådde honom med svåra hotelser att bli deras befälhavare. På liknande sätt försmåddes också Groth och Melin att vara med. Befälet ordnades på så sätt att Melander, som ibland kallades generalmajor, förde befälet över alla socknens mannar, inalles 600 personer, och att “överstar” Groth och Melin förde befäl över vissa delar av manskapet. För att gardera sig lät Melander och Groth utställa fullmakter till sig, att ingen, eho det vara måtte, finge ställa dem till något ansvar för att de antagit detta befäl, då de blivit därtill tvingade, och sockenmännen, en för alla och alla för en, ville vara därför ansvariga. Dessa fullmakter skall ha uppsatts i Solvarbo och undertecknats i Grådö, men daterades Tuna den 10 och 11 juni. Åtskilliga av undertecknarna läste dock ej igenom vad de skrev under, och fick ej heller höra fullmakterna uppläsas.⁴

Disciplinerade bönder

Tukt och ordning rådde i denna upprorsskara, och våld mot person eller plundring av enskild egendom bestraffades hårt. Ingen fick undandraga sig att delta i upproret. De stillsamma tvingades med hotelser om brand och mord att följa med. Var hären drog fram försåg den sig med mat och pengar, vapen och ammunition ur kronans förråd. I Uppland och Västmanland reste sig befolkningen för att följa dalkarlarna. Man marscherade raskt mot Stockholm. Melander var orolig för manskapet och manade Schedin att han måtte ta det lugnare och skona manskapet, varpå Schedin sade, att om så alla djävlar i helvetet stege upp, skulle han vara i Stockholm på måndag» Han sade vidares “Låt de tusan djävlarna marschera, om måndag är ryssen i Stockholm, och då skola vi också vara där!⁵

Råd och ständer blev allt ängsligare för var dag. Många, både riksdagsmän och andra, reste sin väg i förskräckelsen. Ingen vågade ta itu med upproriska landsmän. Det var ju “ett hett järn” att röra vid.

Marschen till Stockholm

Dalmasarna kunde alltså obehindrat marschera på. Trots order om rättvis fördelning av provianten kom emellertid tunaborna att lida brist, varför Melander, troligen vid avtagsvägen åt Litslena, förde sitt folk ur kolonnen och förbi Ekolsund, där han utkvitterade 9 tunnor svagdricka, 1/2 tunna strömming och 300 kakor bröd.⁶ På morgonen den 20 juni kunde man så se det långa tåget röra sig framåt på landsvägen norr om Stockholm. I tusental kom de inryckande, väpnade med bössor och spikklubbor och stänger med avbrutna liar på, kolonn efter kolonn i sina olika sockendräkter med flygande fanor. I spetsen red Schedin “med ett stort svärd vid sidan och pistoler vid sadeln”.

Kung Fredrik möter upp

Utanför Stockholm kom kung Fredrik med följe ridandes för att möta och hålla tal för bondehären. Bondehären gjorde halt varpå konungen önskade att fä rida utmed hela truppen och bese den. Upprorsskaran fick då genast order att lämna plats åt kungen. Bataljon efter bataljon gjorde vänster om och skyldrade för sin konung, allt efter som han red förbi. Major Wrangel, som befanns sig till häst i mitten av marschkolonnen, saluterade med sin värja, men Hans Majestät behandlade honom som luft. När kungen återvänt till täten, sade han att freden var sluten med Ryssland, och lovade att han skulle åhöra böndernas besvär, om de stannade kvar där de var och bara skickade några full mäktiga in i staden till honom. Bönderna lovade att de skulle göra halt där de stod. Men knappt hade kungen försvunnit, förrän det började talas om att talet om freden bara var en fint, för att hindra dem från att rycka in i staden.

Intåg i Stockholm

Snart var bönderna på marsch mot Norrtull under krigsmusik och flygande fanor. De blev för en stund hejdade av trupperna, som stod vid Norrtull, men då befälhavaren Lagercrantz där hade fått stränga order av kungen att inte bruka våld mot bönderna, dröjde det inte länge förrän bönderna kunde tränga förbi. Vid Norrtull bröt regementskvartermästaren Melander in i staden med 400-500 man och sedan följde den övriga allmogen “i fyrsprång” socken för socken. Fanorna vecklades ut, trummor och pipor ljödo, och med Melander i spetsen tågade bönderna ned för Drottninggatan. “Spektaklet var lika egendomligt som bedrövlig för var man som älskar ordning.” Allmogen fortsatte ända ned till Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg), där de flesta stannade. Därpå inkvarterade de sig på Norrmalm. Tuna socken förlades omkring Packartorget, och hade sitt högkvarter hos kamreraren Gries i närheten av Packartorget. Där bosatte sig Melander, och där infördes fanorna, medan provianten förvarades hos kommissarien Renhorn, där Mel in och Groth hade tagit in.⁷

“De sågo ut som tartare eller ziguener, en hade en bajonett, den andre en musköt, den tredje ett korsgevär, den fjärde en lodbössa med hjullås, den femte en påk, den sjätte en stång, den sjunde en rostig plit, som han knappast orkade bära, och så bortåt. Alla med matsäckar på ryggen, slarviga, en del med skägg, en del unga pojkar på 17 a 18 år, in summa sådana figurer, att man långt ifrån att frukta intet kan hålla sig för löjet.⁸

Hittills hade upproret haft stor framgång. Det påverkade givetvis även de som utan någon direkt sympati hade gått med. Alla ville ju vara på den segrande sidan. Vad som skulle hända efter upproret hade väl diskuterats, och enligt en källa skulle Melander bli major vid Dalregementet om upproret lyckades.⁹

Massakern på Gustav Adolfs torg

Det började bli hög tid att göra upp med dessa 4500 upprorsmän och med detta tillstånd av laglöshet- I synnerhet som det berättades att nya upprorsskaror var i antågande frän Västmanland, Uppland och Södermanland. Den 22 juni fick trupperna order att kringränna dalkarlarnas högkvarter på Norrmalm. Under det att trupperna tog ställning, kungjordes ett kungligt påbud, att var och en av dalallmogen, som före ett visst klockslag nedlade vapen och begav sig hem, skulle bli strafflös, men de övriga skulle anses vara förrädare. Dalkarlarna svarade å sin sida med att samla sig på Gustav Adolfs torg och kringliggande gator- Då försökte bl.a. riksråden Adlerfelt och Rosen tala de upproriska till rätta och de lyckades också förmå en del att fredligt lämna staden. De flesta bönderna var dock döva för sådana övertalningsförsök, och medan ordväxlingar pågick small ett skott av, som träffade Adlerfelt i huvudet, så att han dog tre dagar senare- Rosen gav order att Västmanlands regemente skulle göra sig klara att skjuta- De vägrades “Det är våra föräldrar, bröder och släktingar – vi skjuta intet på dem!”- Däremot lydde Älvsborgs regemente, varpå dalkarlarna avsköt ett skott mot överste Lagercrantz, som gav honom ett skrubbsår i ansiktet- Han gav då sina soldater order om eld. Samtidigt avlossades två kanoner vars laddning av druvhagel plöjde djupa fåror i den tättpackade bondehären, som tog till harvärjan. Bondeskarorna upplöste sig i vild flykt och förföljdes av ryttare med sablarna i högsta hugg. Många kastade sig i Strömmen för att undkomma men drunknade. De flyende blev infångade och tills vidare inspärrade på Arsenal gården och några kyrkogårdar.

Domarna faller

Så slutade “den stora Daldansen”, som upproret blivit kallat. Så föll under hösten och i början på 1744 dom efter dom. Endast ledarna för upproret skulle uttagas och straffas. De övriga bönderna njuta kunglig majestäts pardon till godo. Melanders sak upptogs den 26 augusti, där en stark minoritet av hovrätten ville frikänna- Den 12 oktober publicerades den första domen efter kunglig majestäts ändringar. Domen gällde bland annat Melander, som av hovrätten dömdes till 21 dagars fängelse på vatten och bröd, vilket efter kunglig majestäts skärpning blev 28 dagars fängelse på vatten och bröd, och dessutom tre års fängelse på Marstrands fästning. Han blev frisläppt 1747 11/2, och hans senare öden är okända.¹⁰

Gustav Schedin, som var ledaren för upproret dömdes till att mista högra handen, halshuggas och steglas, samt allt hans gods gå under kronan. Ytterligare fem bondeledare dömdes till att halshuggas, och ett tjugotal bönder dömdes till att slita spö och behaglig tids straffarbete. Ett tiotal “militära¨ ledare dömdes till 2-4 veckors fängelse på vatten och bröd, därefter 1-3 år på fästning. Slutligen major Wrangel dömdes till 21 dagars fängelse på vatten och bröd och behaglig tids fängelse på Varbergs fästning. Så slutade det sista stora bondeupproret i svensk historia.¹¹

Kommentarer

Sedan artikeln skrevs för 40 år sedan, har jag funnit vad som hände med honom. 1751 bodde han i Varggården, Stora Kopparbergs församling, Falun enligt husförhörslängden där.¹² Sommaren 1756 står han som ankommen till Stockholm från Falun i Politie- och Commercie-tidningar. I samma tidning står att han avlidit i Sankta Katarina församling i september 1758, och han återfinns i dödbok där som avligen den 9 september 1758, 70 år gammal.¹³

Man kan ju inte låta bli att fundera på hur Petter Melander och hans familj upplevde dessa olika händelser: att vara i fält, att delta i stora slag, att bli tillfångatagen, att sitta fängslad, att rymma, att leda bondehären, att vara med om massakern på Gustaf Adolfs torg, att sitta på Carlstens fästning. Man kan ju också undra om Petter som officer hade en bekväm fängelsetid eller om den var densamma som för andra fångar. Man kan ju också fundera på hur det var att komma ut ur fängelset och tiden efteråt.

Noter

1. Nordström, Torkel: Mina och mina syskons anor. Släkt och hävd 1980(1-2). Sid. 40.
   Enligt Stockholms bouppteckningsregister rörande Carl Melander (bou 1772) hade Petter Melander följande halvsyskon: Carl Melander, kapten, död 1764 9/3 i Stockholm Jo “63 år”; Jacob Johan Melander, bankokommissarie; Anna Christina Melander, änka efter fänrik Johan Björnhufvud.
   Enligt samma källa hade Petter Melander följande barn: Maria Fredrika Melander, gift med Johan Josua Herman, regementsfältskär vid Dalregementet; Anna Elisabeth Melander, gift med Nils Schultz, löjnant vid Dalregementet; Beata Christina Melander, gift med Mathias Holmstedt, kammartjänare; samt Anna Margareta Melander.
   Petter Melander var gift sed Anna Elisabeth Groth, född 1694 15/1 i Säter, dotter av Abraham Groot och Elisabet Björling. ↩︎
2. Carlsson, Sten et al.: Den svenska historien 6:111-113. Stockholm 1967. ↩︎
3. Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden VI 1721-1756. Sid. 182-195. Stockholm 1961. Då ingenting annat anges citeras Grimberg. ↩︎
4. Beckman, Bjarne: Dalupproret 1743 och andra samtida rörelser inom allmogen och bondeståndet. Göteborg 1930. Sid. 270-271. ↩︎
5. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 299n. ↩︎
6. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 314. ↩︎
7. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 340-342. ↩︎
8. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 344. Ett ögonvittnes berättelse, nedskriven efter dalkarlarnas nederlag. ↩︎
9. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 347,447. ↩︎
10. I bouppteckning 1772 efter brodern Carl Melander i Stockholm nämnes Petter Melander avliden. Se även not 9. ↩︎
11. Beckman, B: Dalupproret 1743 … Sid. 419-421. ↩︎
12. Stora Kopparberg (W) AIa:1 (1749-1762) Bild 39 / sid 28 (AID: v131697.b39.s28, NAD: SE/ULA/12231) ↩︎
13. Katarina (A, AB) FI:4 (1749-1762) Bild 173 (AID: v87039.b173, NAD: SE/SSA/0009) ↩︎