Död i pesten

Som släktforskare stöter man i början på 1700-talet på släktingar som dött i pesten. Från historielektionerna i skolan har vi också hört talas om digerdöden i mitten på 1300-talet. Men vad var pesten för något och drabbade det befolkningen?

Stockholm

År 1710 drabbades Stockholm av pesten med en fasansfull kraft. Under loppet av några vintermånader dog nästan hälften av Stockholms befolkning. Smittan kom till Stockholm i augusti 1710. Från början förstod man inte eller ville man inte tro att det var pesten.

En av de först drabbade var min anfader Jakob Buckau, som var badmästare i Stockholm. Han avled den 6 september 1710. På den tiden var badhusen en slags vårdcentraler som skötte enklare sjukdomar. Vanlig behandling var åderlåtning och olika typer av bad. Det är rimligt att någon pestsjuk kan ha besökt badhuset och givit upphov till smittan.

Magnus Västerbro har i sin bok ”Pestens år – Döden i Stockholm 1710” beskrivit hur pesten drabbade Stockholm med full kraft. Där beskrivs hur Collegium medicum (dåtidens Socialstyrelse) agerade långsamt och vekt. De som kunde flydde staden. Den kvarvarande ledningen fick organisera särskilda begravningsplatser och borttransport av alla liken. Han har också fångat upp ögonvittnesskildringar från Stockholms-epidemin. (Se också min recension i Släkt och hävd.[i])

Andra förfäder i Stockholm som dog under pestvintern var handelsmannen och kryddkrämaren Elias Forsberg som avled 27 oktober 1710 samt skepparen Mattias Isaksson Wred som avled i november 1710.

Idag vet vi att böldpest och lungpest beror på en bakterie som heter Yersinia pestis. Gnagare kan föra med sig smittan. I historisk tid var det ofta råttor och råttloppor som bidrog till smittspridningen. Dödligheten var mycket hög. Mer än hälften av de insjuknade avled.

Gotland

I Fröjel på Gotland skrevs under peståret 1712 ingen dödbok. Däremot gjorde prästen mot slutet av året en genomgång gård för gård, vilka som hade avlidit under året. I fem gårdar uppges alla ha avlidit, medan andra gårdar klarat sig utan dödsfall. Totalt anges 112 personer ha avlidit i församlingen, som i vanliga fall registrerade två-tre dödsfall.[ii]

Skanör

I Skanör höll prästen en särskild nattvard för de som utsetts att sköta de pestsjuka: ”1712 d 3 Oct betjäntes med herrans heliga nattvard de till de sjukas skötsel deputerade personer, nämligen Oluf Knudsson, Jöns Hendricksson, Johanna Surs, Bengta Samsing och Söran Krabbes dotter Ingrid.”[iii] Vid årets slut står det att 15 dog förutom dem som dödde i farsoten vilka voro 16. Skanör klarade sig således ändå relativt lindrigt undan.

Karlskrona

En annan stad som dock drabbades hårt av pesten var Karlskrona. Där är ett uppehåll i Amiralitetsförsamlingens dödbok. När den åter startas skriver prästen följande:

”Emedan Gud den allrahögsta blivit av vårt syndiga leverne, förorsakat att hemsöka denna stad och hela Sveriges rike med en farsot och pestilentia, som tog här sin begynnelse in mense novembri Anni 1710 och kontinuerade hela det nästföljande år 1711, men emot årets slut, genom Guds barmhärtighet saktades efter hand, under vilken tid mer än 6000 förmenas här i staden blivit döda: för den skull blev, för riktiga orsaker av höga vederbörande förbjudit att begrava lik här uti Amiralitetskyrkogården, och i det stället tvenne kyrkogårdar för kungliga Amiralitetsförsamlingen, utom staden utsedda och invigda, nämligen en på Aspö och en på Värnö varest de avlidnas lik sedan är begravna allt intill år 1714, då åter likens nedsättande, här i kyrkogården vid kyrkan blev tillåtet. Gud förskona oss hädan efter för ovannämnda straff och plåga nådeligen för Jesu Kristi skull. Amen!” M. Fr. pastor loci[iv]

Min anfader amiralitetsbokhållaren Filip Reussner (1652-1711) hade börjat sin bana som kammarskrivare vid Amiralitetskollegiet i Stockholm 1675 och varit med om utlokalisationen till Karlskrona på 1680-talet. Han blev inventarieskrivare och sedan bokhållare 1691 vid amiraliteten. Han uppges ha dött i pesten den 8 februari 1711. Vid denna tidpunkt var det dock en lucka i dödboken såsom beskrivits ovan.

Jag bestämde mig för att se vad domboken för Karlskrona skulle kunna ge. Det var en skrämmande läsning. Återkommande behövde olika stadstjänstemannaposter ersättas eftersom företrädaren avlidit. Personer åtalas för att ha brutit på karantänbestämmelser pga pesten. Många mål handlar om sterbhus där barn blivit föräldralösa.

Två dagar före Filip Reussner dog ville proviantmästaren Anders Psilander få en inteckning i Filips fastighet som säkerhet för en skuld på 400 daler silvermynt. En vecka efter hans död vill även en välboren fru Christina Wulfklou också ha en inteckning för en skuld på 200 daler smt. På nästa sida i domboken vill samma välborna fru ha en inteckning för det lån som Filip Reussners efterleverska Anna Kartman har tagit för begravningskostnaderna. Rimligen visste Anders Psilander att Filip Reussner låg för döden och ville säkra sina tillgångar. Efter dödsfallet ville även Christina Wulfklou som visade sig vara en syster till hans hustru göra samma sak. [v]

Försvunna personer

Vi har nog alla anor som levde vid sekelskiftet 1700, som vi inte känner till när det avled. Det är inte en orimlig tanke att en del av dessa avled i pesten när den grasserade som värst, så att det inte fanns någon som noterade dödsfallet och kunde föra in uppgiften i dödboken.

Noter

[i] Cronberg, Olof: Nästan varannan stockholmare dog. Recension av Magnus Västerbro: Pestens år – döden i Stockholm 1710. Släkt och hävd 2017(4) s 256.

[ii] Fröjel (I) CI:1 (1681-1828) Bild 960 / sid 208 (AID: v61672.b960.s208, NAD: SE/ViLA/23034)

[iii] Skanör (M) CI:2 (1685-1716) Bild 2070 / sid 203 (AID: v111685a.b2070.s203, NAD: SE/LLA/13340)

[iv] Karlskrona amiralitetsförsamling (K) FIa:2 (1702-1745) Bild 102 / Sida 197

[v] Cronberg, Olof: Några ord om Lovisa Maria Hjelms förfäder. Hjelmaren 67 (nov 2013) s 7-9.